Komunaltrafiken åt helvete.
Idag tänkte jag att vi skulle ta oss ett litet äventyr jag och Adrian.
Jag pillade ner lillkotten i vagnen, knöt skorna ordentligt och sen satte vi iväg i rask takt mot stan.
När vi gick så var de molnigt och lite kyligt så jag packade ju på oss en del kläder, men sen letade sig solen fram och man höll på att svettas ihjäl nästan. När vi gick förbi jobbet så hoppade vi in där och sa hej till flickorna, och tog vätskepaus. Blev till och med att man hoppade in på folkes och köpte risifrutti och en macka och sällskapade med malin på lite lunch. När vi kände oss klara där så fortsatte vi ner på stan och hälsade på i nästa blomsteraffär, min gamla arbetsplats blomstercity och sa hej till Sara.
Sen fyllde vi på busskortet och kände oss redo för nästa del av äventyret, åka bussen hem.
När jag precis kommer fram till busshållplatsen så står bussen där. jag går lugnt fram och då smäller dörrarna igen och bussjävlen börjar rulla. Jag vinkar och tittar på chafören som bara skakar på huvet, ler och kör vidare. Va faaan kände jag då. Jaha, de va bara att sätta sig ner och vänta på nästa buss. Jag sitter där och ser tiden för bussens ankomst passera, men två andra bussar står inne i fickan och blockerar sikten. Sen ser jag att min buss ställt sig utanför hållplatsen bakom dom andra två bussarna och är påväg att åka ut igen. Då tar jag vagnen och börjar småila fram och vinka på den bussjävlen med. Den bussen stannade till igen och jag fick hoppa på. Men kärringen bakom ratten sa minsann åt mig att dom bara stannade till en gång, och att hon hade öppnat dörrarna när hon stod gömd där bakom dom andra två bussarna. Jag morrade tillbaka och sa att man fan inte såg henne stå där från hållplatsen där stolpen står och att de är ju svårt att springa med barnvagn!
Och när man väl ska försöka sätta sig så är de någon jävel med resväska som står på vagnplatsen och han flyttade inte på sig förns man sa åt han heller! Jag har värsta slagskeppet till vagn och jag får bara plats med en vid den platsen som är avsedd för vagnar liksom. Ja herre gud säger jag bara. De är verkligen så man känner sig handikappad när man har vagnen.
Man fick faktiskt mer hjälp och respekt när man var gravid och hade mage än vad man får när man har barnvagn.
Jag pillade ner lillkotten i vagnen, knöt skorna ordentligt och sen satte vi iväg i rask takt mot stan.
När vi gick så var de molnigt och lite kyligt så jag packade ju på oss en del kläder, men sen letade sig solen fram och man höll på att svettas ihjäl nästan. När vi gick förbi jobbet så hoppade vi in där och sa hej till flickorna, och tog vätskepaus. Blev till och med att man hoppade in på folkes och köpte risifrutti och en macka och sällskapade med malin på lite lunch. När vi kände oss klara där så fortsatte vi ner på stan och hälsade på i nästa blomsteraffär, min gamla arbetsplats blomstercity och sa hej till Sara.
Sen fyllde vi på busskortet och kände oss redo för nästa del av äventyret, åka bussen hem.
När jag precis kommer fram till busshållplatsen så står bussen där. jag går lugnt fram och då smäller dörrarna igen och bussjävlen börjar rulla. Jag vinkar och tittar på chafören som bara skakar på huvet, ler och kör vidare. Va faaan kände jag då. Jaha, de va bara att sätta sig ner och vänta på nästa buss. Jag sitter där och ser tiden för bussens ankomst passera, men två andra bussar står inne i fickan och blockerar sikten. Sen ser jag att min buss ställt sig utanför hållplatsen bakom dom andra två bussarna och är påväg att åka ut igen. Då tar jag vagnen och börjar småila fram och vinka på den bussjävlen med. Den bussen stannade till igen och jag fick hoppa på. Men kärringen bakom ratten sa minsann åt mig att dom bara stannade till en gång, och att hon hade öppnat dörrarna när hon stod gömd där bakom dom andra två bussarna. Jag morrade tillbaka och sa att man fan inte såg henne stå där från hållplatsen där stolpen står och att de är ju svårt att springa med barnvagn!
Och när man väl ska försöka sätta sig så är de någon jävel med resväska som står på vagnplatsen och han flyttade inte på sig förns man sa åt han heller! Jag har värsta slagskeppet till vagn och jag får bara plats med en vid den platsen som är avsedd för vagnar liksom. Ja herre gud säger jag bara. De är verkligen så man känner sig handikappad när man har vagnen.
Man fick faktiskt mer hjälp och respekt när man var gravid och hade mage än vad man får när man har barnvagn.
Kommentarer
Trackback
