friidutten

Jag lovade en förlossningsberättelse, vilket ska komma nu så jag varnar för att de kan bli lite långt.

Jag vaknade kring nio på söndagsmorgonen och kände lite sådär att något var annorlunda på något sätt jag inte kunde förklara. En föraning kanske man kan kalla de. En stund senare så gick den berömda slemproppen. Jaha tänkte vi, då kanske de blir om ett par dygn sådär, då slemproppen kan gå långt före själva förlossningen sätter igång. Jag försökte känna mig likgiltig och inte skapa så mycket förhoppningar på att de skulle sätta igång så jag och Emil gjorde oss i ordning för att fara på utflykt. Men redan någon timme efter proppen så kände jag att de började ett svagt svagt molande i magen. Men vi for till kistagallerian och ströade runt lite, klippte oss och käkade lite. Under tiden så kände jag något litet molande i magen då och då, och lite starkare med tiden. Vi hann med besök hos Moa och Niklas på eftermiddagen/kvällen, och till och med en sista fotografering på mig, Emil och magen med Pablo. När vi var på väg tillbaka från promenaden så var värkarna igång på så sätt att jag var tvungen att stanna till lite för att de gjorde så ont. Men stackars Pablo märkte då ingenting och vi sa inget heller. Efter han gått hem så kunde jag börja koncentrera mig på värkarbetet på riktigt med värmedynan. Jag skickade Emil i säng så han kunde sova lite, och jag själv pendlade mellan badet med varmvattenstråle och soffan med värmedyna. Vid halv tre ringde jag förlossningen för då kändes de inte som att varken badet eller värmedynan lindrade. Klockandet av värkarna tyckte jag var svårt, men jag trodde att dom låg runt 4 minuters intervaller då så dom tyckte att jag gärna fick komma in då. Så jag skakade liv i Emil så vi kunde fara och panikpackade de sista till BB-väskan. Vi var in till ca kl kvart över 3 och blev placerade i undersökningsrummet. Men jag tyckte de kändes jätte jobbigt då, så jag ringde på klockan och ville ha lustgas. Så dom skippade undersökningen och forslade in mig på ett rum på än gång istället. Jag blödde lite, ojade mig mycket och blev undersökt och var öppen 5 cm. Jag kände mig lite hispig då och hade svårt att slappna av mellan värkarna så dom satte ett par akupunkturnålar i huvet på mig och pillade ner mig i ett bad med lavendeloljor och tända ljus. Då slappnade jag av ganska bra faktiskt. Jag varvade de varma badet med en kall dusch och ner i badet igen. När jag kom till rummet igen så var lustgasen min vän. När de sen blev skiftbyte vid kl 7 så var jag helt borta och hade fasligt täta värkar. Dom nya barnmorskorna skulle göra nästa undersökning men fick vänta och vänta på en värkpaus som aldrig ville komma. När dom väl kunde undersöka så var jag öppen 7, nästan 8 cm och vi började då prata om epiduralbedövningen i och med att jag hade så täta och jobbiga värkar. Efter ännu ett tag så frågade dom om jag var kissenödig, vilket jag absolut inte hade en aning om. Dom plockade fram slangar och grejer och skulle tömma blåsan åt mig, vilket dom också gjorde. Men medans dom höll på med de så kände jag hur de började rinna mellan benen på mig och jag undrade för mig själv om tömma blåsan innebar att jag skulle kissa rakt i sängen. Så var de ju förstås inte, kisset kom i slangen och ner i en påse, men däremot gick vattnet samtidigt av sig självt, toppen! Jag var fortfarande helt borta och hade masken fastnaglad i fejjan hela tiden typ med täta värkar, så jag kunde knappt öppna ögonen av trötthet och smärta. När den lilla italienska engelskpratande narkosläkaren som såg ut som tolv år kom in så var jag väääldigt glad att se honom. Efter att den tagit så blev jag som en helt annan människa, jag blev pigg och kunde vara med, gå uppe lite, prata, äta en macka och förstå allt vad dom höll på med runt mig. Till halv tio när dom undersökte mig igen så var jag öppen helt. Så de var bara att fortsätta att jobba på.Till lunch kom de nytt skift igen som överlappade dagskiftet. Dom som började 7 var ändå kvar till kl 3 så jag hade 4 olika människor som tog hand om mig sista timmarna. Men timmarna gick och värkarna dog av lite av edan,  men jag kände samtidigt värkarna så pass så de gjorde skit ont. Dom gav en liten dos epidural till och satte samtidigt in ett värkstimulerande dropp för att öka på. Men då blev värkarna för intensiva igen så jag blev bara trött och hann inte jobba så mycket på dom värkarna som var. Då var jag helt slut igen och ville mest att de skulle vara över. Utdrivningsfasen kändes som en evighet och de gjorde så jävla ont och jag hann inte göra så mycket på dom korta täta värkarna droppet givit, så dom drog ner dosen på droppet. Dom tömde blåsan ännu en gång och jag fick byta ställning ofta men de ville sig inte riktigt ändå. När dom sen sa att en läkare var på väg för att ta sugklocka så blev jag bara arg, rädd och ledsen och skapade lite jävlar annamma. Barnmorskorna sa att de gick bra att vi väntade och provade lite till för jag ville inte ha någon jävla sugklocka och någon manlig läkare mellan mina ben va fan! Av ren ilska så kom han ut av sig självt Klockan 15:55 måndagen den 25/7, efter vad som kändes som en evighet! Jag grät, och Emil grät ännu mera! De var en underbar känsla när han äntligen var ute. Men sen fick jag sy några stygn, få ut moderkakan, pappa Emil klippte navelsträngen och barnmorskan mätte och vägde lillskiten. Sen kändes de så mycket bättre! Han vägde 3730 g och var 51 lång, en normalstor pojke.

Emil var förstås underbar under hela förlossningen och höll mig med saft, handhållning och stöd under hela tiden. Jag hade ju förstås inte ha klarat de utan honom, min stora kärlek, som givit mig min andra stora kärlek!
Och alla 3 olika skiftningar personal vi fick träffa på förlossningen var super bra och trevliga och gjorde så man kände sig trygg.
Däremot trivdes vi inte alls på BB och kände noll stöd och hjälp alls där, så vi åkte hem så snabbt vi fick.