friidutten

De regnar ute.
De är mysigt att höra de dova smattrandet från regnet på taket och på fönstret.
Men jag känner mig ensam, som vanligt.
Jag blir så usch, jag vet inte, deprimerad.
Vad skulle jag ha gjort utan Emil, min älskling, min bästa vän?!
Jag hade varit ensamast i hela världen.

Just den här helgen är han bortrest och då känns de som värst.
I vanliga fall är jag ensam på kvällarna, men då vet jag att han kommer hem och håller om mig när jag sover.
Jag hade ett socialt liv, och vänner.
Men dom vännerna har fullt upp med sina egna liv och sina egna problem.
Jag vet att en telefon har två ändar, men jag kan inte förmå mig själv att lyfta luren.
Jag är nog rädd för att de samtalet inte skulle betyda ett dugg, och att personen som svarar bara kommer att vara besviken på att de inte var någon annan som ringde. Att de bara var jag, Frida.

Hela eftermiddagen och kvällen har jag suttit uppkrupen i soffan för mig själv och tittat på en box med one tree hill. Jag gråter med dom i deras lycka, sorg, kärlek och skratt.
Och jag hade nästan hellre varit en del av deras fantasivärld. Men usch vad jag känner mig patetisk.
Jag har blivit en bitter gammal hagga redan vid 23 års ålder.
Jag vet inte vart livet bär oss.
Men om jag får äran att gifta mig med Emil någon gång så kommer jag stå där utan möhippa, utan tärnor, toastmaster eller toastmadame och utan några tal från vänner.
En dag man vill minnas och njuta av kanske kommer kännas plågsam.

Jag är inte rädd för mörker, höjder, inte för spindlar eller ormar. Inte för spökena under sängen eller monstret i garderoben. Jag är rädd för ensamheten, och Här är den.