friidutten

Jaha då var årets älgjakt avklarad.
De var ju inte lika stor fröjd som förra året.
Men man kan ju aldrig förutse hur de ska gå och vilka dagar de sker på. I år missade vi ju första dagen, då Daniel hade försett laget med en skuten kviga, en av tre vuxna djur nere alltså.
Jag och Ingemar fick i alla fall skjuts ut till jaktmarken tidigt i tisdags morse av stackars Maudan som fick gå upp då med. De fullkomligt vräkte ner snö hela vägen dit. Muntert.
Med sjuttioelva lager med kläder så hoppades man ju på att slippa frysa, men fasen heller.
Jag frös som en hund där på passet. Vi satt och tryckte där i 3 ½ timme, och såg enbart ett rådjur på hela morgonen.
Sen möttes vi ju upp i jaktlaget och grillade lite korv och annat gott och konstaterade att de inte setts till så mycket som en älglort!
Men med gott mod så tilldelades vi nya pass till kvällningen.
Medans vi inväntade eftermiddagstimmarna så fixade jag och svärfar iordning våran övernattningslya, husvagnen.
Och sen tog vi oss en sväng med bilen med en nervös Frida i stövlar bakom ratten! Men de gick bra ändå.
Resten av eftermiddagen framtill solens nedgång 17.44 så satt vi och frös lite till och sista timmen spanade vi in ett rådjur som gick runt och käkade middag 50 m från oss. Men ingen älg.
Sen for vi till husvagnen som vi hade ställt på Ingemars syster Elisabeths gård. Hon och hennes man äger stora marker, och dom är med och arrenderas av jaktlaget!
Vi var in där och lånade toan och fick lite fika på kvällen innan vi gick och lag oss vid kl 9.

Upp med tuppen, om inte fasligt mycket tidigare, efter en helt otroligt lång natt!!
Jaktmarken ligger ju jätte nära Arlanda. Så de gick ju flyg konstant hela tiden hela natten igenom som vek ner för landning, och de låter inte lite de kan man säga! Plus att man hade en snarkande svärfar bredvid sig med!
Om gårdagen var kall så var de ingenting mot den morgonen. De var ju snöblandat slask som föll ner på tisdagen, men igår så stannade snön kvar och de var ruskigt kallt!
Fortfarande ingen älg.
Vid grillningen saknades Thomas. Han satt och kikade på en pinntjur på dryga 200m avstånd. Där fanns ju förhoppningar. Men ingen av dom andra hade sett någonting.
På eftermiddagen ställde vi om oss och hämtade in Morris.
Morris är en stor gråhund som går på vind. Så han och hans husse Erik drev igenom norrhagen.
Förra året när jag var med så drev vi igenom norrhagen med morris på tisdagen, och då satt jag pass med Helene när hon sköt en kviga som stöttes ut.
I år var de enbart rådjur som stöttes fram. Jäklar.
Jag och Ingemar fick dessutom stå och passa i de värsta blåshålet man kunde tänka sig. Så nedkylda, och nedslagna av älgbristen så beslöt vi oss för att inte sitta pass på kvällningen.
Så jag fick sätta mig bakom ratten och börja köra mig och Ingemar mot Uppsala igen, 4 mil.
När vi kom in till Uppsala så fick Ingemar ta över och köra oss igenom stan, sen körde jag sista biten hem till ramsta. Helt sjukt vad nervöst och svårt de kändes att kasta sig ut i trafiken!
Senare under kvällen så sköt i alla fall Thomas den där pinntjuren han spanat på hela dagen.
Men jag och Ingemar fick aldrig ta del av någon älg!
Ett vuxet djur kvar och skuta, och jag är ledig söndag med så de är bara till att hoppas.