friidutten

Hej bloggen, min ända vän.
Idag är jag på en mörk plats känner jag.
De finns så mycket man saknar i sitt liv. Varför? Ja de kan man ju undra.
Jag vill ha ett välfyllt och älskat liv, man vill vara älskad och omtyckt, man vill vara lycklig och glad, man vill känna sig fri och lätt.
Men jag är faktiskt ingenting. Jag är en ingenting-människa.
Jag är som ett tuggummi under skon, de finns där, de är störande, och de ska bort.
Jag är helt enkelt tom.

Jag tror att jag en gång var en glad människa med vänner.
Eller ja de kanske jag aldrig riktigt har varit på riktigt.
Frida i skolan 1-3 fula tänder, smal, pratig, sportig, ful i allmänhet, ensam och mobbad.
Frida i skolan-4-6 fula tänder, smal,pratig, sportig, ful i allmänhet, ensam och ARG på världen, fortfarande utfryst och mobbad.
Frida i skolan 7-9, fula tänder, smal,pratig,sportig, ful i allmänhet, ensam,utfryst, PLANKA vilket betydde tokmobbad.
Jag var arg, jätte arg, arg på mig, på mamma och hennes sprit, på pappa för att han aldrig var där, på alla runt om mig. Jag var så arg varje dag så att allt jag förmådde var att känna den ilskan, och att låta den sippra ut. Jag vet inte varför jag lät de sippra ut och förpesta min aora. Klart ingen direkt kunde tycka om mig, med mina aggressioner och min elakhet.
Var jag elak? Ja de var jag nog. Ska jag må dåligt så ska väl alla må dåligt!!
Oskarshamn var en hemsk plats, helvetet på jorden. De finns inget bra med den staden. Inte då, och inte nu heller.
De var verkligen en livlina att ta sig till Norrköping och gå gymnasiet där.
Då var Frida första året ARG och lustig och inte alls omtyckt. Hade jag någon florist som tyckte jag var snäll och normal? Tror inte de. Men hur som helst så tog nog något tag i mig där, jag lite växte upp och blev mindre arg på världen.
Andra året gick de bättre, jag började socialicera med dom som började första klass då. Ja dom visste ju inte att jag var en arg pitbull mitt första år. Toppen, smart tänkt frida. Jag fick vänner då i alla fall. Jag fick även ett stipendium vid slutet av de läsåret, "för stor personlig utveckling" löd motiveringen. Tack tack.
Vid mitt sista år i Norrköping hade jag faktiskt en massa vänner, och jag var glad och lycklig och social.
vart är den Frida nu?

Nu är jag alltså arg, ensam och deprimerande igen. Vart är dom vännerna nu?
Och vart är Emil? Han jobbar varenda jäkla kväll, och jag åker hem efter skit-jobbet, eller efter träningsrundan jag gjort på gymmet, helt jäkla själv. Jag är igen en ensam jävla skit i rymden. ARG är jag också.
Jag känner mig utfryst och flummig på jobbet med.
Orka,orka,orka,orka,orka,orka ORKA INTE.

Nu ska jag gå och lägga mig i sängen, helt själv, och gråta. Gråta lite över världen. och över min maniska träningsvärk som strålar onda känslor genom hela min stackars ömmande kropp.
Sen ska jag sova och vakna upp till ännu en skit-dag säkert.

Fotnot: Jag är fortfarande ful, har fula tänder, är tok-planka, är pratig, lite smal, lite sportig och Ensam!